Talets ljud
Bakom varje ord vi uttalar ligger en fascinerande värld av ljudskapande. Låt oss ta en titt på hur det går till.
Talljud uppstår när luften som strömmar ut från lungorna formas av framförallt följande tre organ:
stämbanden
tungan
läpparna
Steg 1: Luften lämnar lungorna
Allt börjar med luften vi andas. Tänk på luften som vinden som driver en väderkvarn. Utan den rätta mängden vind står väderkvarnen stilla, och på samma sätt skulle våra röster förbli tysta utan den rätta mängden luft.
När vi förbereder oss för att tala eller sjunga fyller vi våra lungor med luft. När denna luft sedan pressas uppåt genom vår luftstrupe ger den oss den nödvändiga energin för att ljud ska kunna bildas. Att luft=energi blir tydligt när vi vill variera styrkan på vår röst: för en starkare röst behöver vi kraftigare utandning.
Men vänta! Största delen av tiden när vi andas så kommer det ju inget ljud. Så luften kan inte ensam stå för ljudskapandet.
Det stämmer. Utöver ren energi förutsätter ljudskapande en ljudkälla.
Steg 2: Vad händer i strupen?
Själva ljudet skapas oftast i strupen. Inom denna snäva kanal, som sitter strategiskt mellan våra lungor och vår mun, finns en uppsättning mycket speciella strängar: våra stämband.
Stämbanden ser ut som två muskulösa band belägna i struphuvudet. Uppifrån sett liknar de bokstaven V med den öppna delen riktad bakåt (dvs. mot ryggen). I vilotillstånd, alltså när vi andas, är stämbanden öppna och luften passerar fritt genom dem. Vill vi tala eller sjunga trycker vi däremot ihop de här banden och stänger öppningen mellan dem.
Vad händer då?
Jo, de elastiska banden börjar vibrera under trycket från luftströmmen, lite som en gitarrsträng börjar vibrera när man rör vid den. Dessa vibrationer skapar ljudvågor, och det är dessa vågor som vår hjärna uppfattar som ljud.
Ljudvågor är osynliga eftersom de utgörs av luftpartiklar, men annars har de mycket gemensamt med t.ex. vågor i vatten. Föreställ dig en sten som kastas i en stilla damm. När stenen träffar vattenytan, skapar den ringar av vågor. På samma sätt sprids ljudvågor genom luften, utåt från ljudkällan, och bär med sig information om ljudets tonhöjd, volym och karaktär.
Stämbandens anatomi varierar mellan individer; till exempel är stämbanden hos män vanligtvis längre och tjockare än hos kvinnor, vilket resulterar i en djupare röst. Men vi kan också själva justera längden på stämbanden genom att variera spänningen i de små musklerna i strupen – vilket vi gör allra tydligast när vi sjunger.
Steg 3: Ljudet får sin slutliga form
Rösten uppstår i strupen, men det är först i munnen som den förvandlas till de klara, igenkännbara språkljuden, såsom [a], [b] eller [n]. I munnen stöter ljudvågorna på olika hinder: tungan, gommen, tänderna och läpparna. Genom att ändra formen och positionen på dessa organ kan vi påverka hur ljudet låter.
Tänk till exempel på hur du uttalar ett [p]-ljud jämfört med ett [n]-ljud. För att uttala ett [p]-ljud måste du trycka läpparna samman och sedan öppna dem plötsligt, som en liten explosion. För att uttala ett [n]-ljud måste läpparna däremot vara öppna, men luftströmmen i munhålan spärras av med tungan mot tandvallen medan luften passerar genom näsan.
Munnen fungerar också som en resonanslåda, ungefär som klangkroppen hos en gitarr. Beroende på dess form kan vissa ljudfrekvenser förstärkas och andra dämpas, ungefär som när flaskor av olika form ger olika toner när man blåser i dem. Det här har särskilt stor betydelse när vi uttalar olika vokaler.
läpparna
gommen
tungan
tänderna
Talljuden kan delas in i vokaler och konsonanter.
Vokaler
kännetecknas av att luftströmmen passerar relativt fritt genom munnen. Men titta på videon nedan och märk hur tungans position och form är olika vid olika vokalljud!
En sak till som påverkar ljudet hos vokaler är huruvida vi rundar läpparna eller inte. Jämför t.ex. följande två vokalljud.
[a]
I ljudet [a] ligger tungan lågt i munnen och läpparna är orundade.
[y]
I ljudet [y] är tungan högt upp i munnen och läpparna är rundade.
Försök uttala ett [y]-ljud utan att runda läpparna.
iiiiii
Precis! Det blir ett [i]-ljud istället!
Konsonanter
kännetecknas av att luftströmmen spärras av eller förträngs någonstans i munnen. Var och hur detta sker – det är avgörande för vilket ljud som kommer ut. Jämför t.ex. de följande två konsonanterna:
[k]
[m]
Tungan skapar en begränsning mot mjuka gommen och släpper sedan luften på en gång.
Stämbanden vibrerar.
Stämbanden vibrerar inte.
Läpparna är stängda och luften strömmar i stället genom näsan.
Som exemplen ovan visar uttalas vissa konsonanter utan stämbandston, d.v.s. utan att stämbanden vibrerar. Lägg din hand mjukt mot din hals och uttala först ett långt sss-ljud. Du märker inget speciellt. Uttala sedan ett långt bzzz-ljud. Nu borde du känna små vibrationer med din hand – det är dina stämband! Läpparnas och tungans position och form är identiska när vi uttalar de två ljuden, men skillnaden mellan dem uppstår vid stämbanden.
